Loppisfynd!

I all vår entusiasm ringde vi till återvinningscentralen och meddelade att vi hade massor av "fina" saker att lämna. Vi var verkligen övertygade om att de inte kunde annat än vara superglada och tacksamma för vårt erbjudande. Tyvärr fick jag ett nej – de var fulla och inte intresserade. Känslig som jag är fick stressen ett grepp om halsen på mig. Vem vill inte ha vårt arv – det här kan väl inte vara sant!

Vad gör man då? Beställa en container och köra allting till tippen? Inte en tanke på det – men vad gör man nu? Låt oss börja med att dela upp allt i tre högar: skräp, försäljning och bevara! Så startade vi, och efter en halvdag med ordentlig fart på det var markplanet i ladan städat. Resultatet: ett släp fullt med skräp, ett släp fullt med försäljningssaker – och lite för mycket som vi ändå valde att behålla. Haha... det är och förblir en grej, att kasta kan man alltid göra senare!

Projektet fortsatte nästa dag, nu med ladans övervåning. Minst lika stor yta, och resultatet blev återigen två fulla släp – ett med skräp och ett med försäljningssaker.

Och morfars lilla skrivbord? Jag är och förblir glad för det – till och med svärmors bordslampa har fått en hedersplats. En härlig liten vrå i hemmet där man kan skriva lite, läsa lite, vad det än är. Det får ha sin plats.

Röd tejp, fodrade lådor och ett hemmagjort tedamm

Mina föräldrar var verkliga "gör-det-själv"-typer, den generation som inte kastade något, utan framför allt hittade ett nytt syfte för gamla saker. Så hittade jag den träcigarrlådan, klädd med kontaktplast för att återigen bli en fin låda till DE:s sparmärken. Och tedammet – inte längre originalt, men nytt klätt med tyg från en gammal sovsäck.

Och glaset med röd tejp – unikt i sitt slag. Min mamma såg inte så bra de sista åren och välte med viss regelbundenhet sitt glas med is och lite socker (som man drack förr). Min pappa hade lösningen: en röd tejpkant varnade henne för faran. Om det handlade om innehållet eller om att välta glaset, det får vi aldrig veta – kanske båda.

Att det här är fina minnen säger sig självt. Det sitter förstås inte i sakerna, utan i det som finns bakom dem. Lådan luktar till och med fortfarande som mitt barndomshem. Kanske ska man ändå spara den?

Loppis på Kungsdagen!

Den 27 april står vi på loppisen i vår by. Ingen återvinningscentral, ingen tipp – vi gör det till en trevlig dag. Vad det inbringar spelar egentligen ingen större roll, det viktigaste är att våra "fina prylar" får ett nytt hem. Jag misstänker att det ligger i generna hur som helst – och jag förväntar mig en solig dag den 27 april, den dagen kan nu bara bli bra.