Jag tror att det är en kvinnogrej, att vara känslig för komplimanger, men samtidigt också känslig för negativitet. En ogillande blick eller elaka ord kan verkligen göra ont, och min erfarenhet har lärt mig att kvinnor är känsligare för det än män. Vad det beror på? Jag är ingen psykolog, men det är ett faktum att många kvinnor går omkring med en dålig självbild. Kvinnor, inklusive jag själv, hittar lätt något hos sig själva som de inte tycker om. Det märker jag även hos mina kunder. Om jag till exempel frågar hur de vill ha sina ögonbryn formade, är det första jag hör att ögonbrynen inte är snygga och att just den formen därför passar dem bättre. Jag hör nästan aldrig att de tycker att de har fina ögonbryn och därför vill forma dem ordentligt och ge dem lite färg för att få ögonen att se ännu vackrare ut. Ganska märkligt egentligen, att vi redan hanterar något så litet utifrån ett negativt perspektiv.

Balans

Visste du förresten att 10 positiva yttranden motsvarar 1 negativt? Om någon får 10 komplimanger om sina nya skor och 1 negativ kommentar råder det balans. Vid ett 2^a negativt yttrande tippar balansen över till det negativa. Det säger ganska mycket.

Min mamma var alltid bra på att ge komplimanger, framför allt utifrån sin stolthet över sina barn och barnbarn. Nu har hon varit borta i 2 år och har lämnat oss med många av dessa minnen. Om man tittade in till henne sa hon ofta: "vad fin jacka du har på dig" eller "så roligt att du är här". Eller om någon kom med mat: "vad gott det smakar". Precis så som mammor och mormödrar kan vara, och hon var verkligen bra på det.

Det hon inte tålde var om någon sa något negativt om något eller någon som hon höll kär. Det var hon tydlig med. Efter 50 år av campingäventyr var hon tvungen att sälja sin husvagn. Hon var vid det laget änka och skulle flytta till en liten lägenhet. Husvagnen – ja, det var ett avsked från den epoken. Det gick inte att komma runt. Det var svårt för henne, vilket var helt förståeligt. Hon upplevde den här perioden som ett stort avsked från allt – sin man, sitt hem och därmed också lite från sitt eget liv.

Husvagnen lades ut till försäljning till ett rimligt pris, på den billiga sidan. Vi ville att det skulle gå smidigt för henne, annars skulle plågan bli för stor. Min mamma hade rökt hela livet, även i husvagnen, vilket syntes på interiörens färg. Efter en ordentlig städning luktade husvagnen fräscht, men tyvärr färgen – den var det inget att göra åt.

En bro för långt

Den första köparen som hörde av sig var en handlare, en trevlig och saklig man. Det första han påpekade var att det hade rökts i husvagnen. Med en min av sten förnekade min mamma detta bestämt. Hon var djupt upprörd över att han vågade tala illa om hennes husvagn, hennes nästan käraste ägodel. Det var en bro för långt, och det var uteslutet att den mannen skulle få "lov" att köpa husvagnen.

Den andra köparen var ett "gulligt" par som var helt förtjusta i hennes lilla drömbostad. De gav henne en komplimang om att husvagnen såg så fin ut fortfarande, att den var välskött, och de såg fram emot att njuta av hennes käraste ägodel i många år framöver. Buset mot det gulliga paret – inte svårt att gissa vem som fick "lov" att köpa husvagnen.

Ge någon en komplimang varje dag – det lyser upp min dag och säkert din också!