Livlig valp

Det verkar alltså vara en beästigt bra idé att skaffa en hund. Oavsett om det är en ras eller inte spelar ingen roll. Vi har själva, privat, nyligen skaffat en valp. Denna mini-labradoodle är hemma hos oss under upplärning för att så småningom befordras till kontorshund. Åtminstone var det vad jag i hemlighet hade i åtanke när vi bestämde oss för att skaffa en. Utan att veta att det i vår lilla valps gener finns mer pudel än labrador. Livligare än vad vi hade förväntat oss, och för tillfället innebär det att hon är ett stökigt litet kräk som högt låter höra av sig vid minsta ljud. Och när det passar henne hoppar hon upp i knäet på dig från ingenstans – och helst också upp på bordet. Typiskt. Det här projektet kräver fortfarande en hel del uppfostringsskills från vår sida.

Juno

Inte riktigt kännetecknen hos en socialiserande kontorshund ännu. Hon heter förresten Juno, låter rätt trevligt eller hur. Trots dessa valpbekymmer är vi väldigt glada för henne. Vi har förresten uppkallat henne efter våra två äldsta barnbarn, JUlia och NOëlle. Våra fyra barn är (utom ett) inte uppkallade efter någon, och nu börjar vi om med att uppkalla – och då dessutom hunden. Haha, vi har välkomnat oss själva in i sällskapet som har ett hundebarn.

Vår hundhistoria består av två raser, Westie (west highland white terrier) och Beagle. Den ena var inte precis vad man skulle kalla intelligent, och den andra var liksom född utan öron. Båda fantastiskt gulliga djur, men med sina egna historier. De kostade oss en hel del stress – vi kan numera skriva en bok om det. Båda var rymmare, och det på riktigt. Knappt hade du tagit morgonrundan, förrän de smitade. Och inte för en liten stund, utan helt enkelt kom de inte tillbaka. Det hände till slut så ofta att man vande sig. Vi gav oss inte alltid i väg efter dem heller. Det kanske låter ointresserat, men det var ingen idé. Hundarna syntes inte till någonstans.

I början hoppade vi troget på cykeln eller i bilen efter varje rymning för att leta efter hunden. Det resulterade sällan i något. Man var snabbt frestad att ge upp, särskilt om maten just stod på spisen eller om man var på väg att börja jobba – och så vidare. Efter några timmar ringde det oftast på dörren och vår fyrbente vän var hemma igen. Fördelen med ett litet samhälle är att folk känner en, och därmed också ens hund. Tack till alla de snälla människor som tog sig den mödan.

Ett fat på ben

Vår bok skulle också handla om allt ätande som framför allt beaglen ägnade sig åt – inte vanligt ätande, utan det onyanserade utan gränser. Det finns två höjdpunkter, eller snarare bottennapp, med vår beagle i det här avseendet. Inför julafton hade vi köpt en fin sallad. Eftersom kylskåpet var för fullt hade jag ställt den i förrådet. Bra temperatur, inget kunde hända – åtminstone trodde jag det. Tyvärr glömde jag bort beaglen, som på juldagsmorgonen sprang runt och njöt i trädgården. Förrådet stod på glänt och skadan var skedd. 2 kg sallad åts upp fullständigt av beaglen – det kunde ha blivit hans död. Skålen och resterna låg utspridda i hela trädgården och vår hund liknade mer ett fat på ben än en välformad hund. Beageln är känd för att inte ha några bromsar när det gäller mat. Vi promenerade med honom ordentligt under dagen, gav mycket vatten och det gick lyckligtvis bra.

Påskharen

Så även till påsk, ett fint stort fat på bordet med ungefär ett kilo påskägg, kombinerat med nötter och annan påskdekoration. Sammantaget en mysig påskbild. Efter en eftermiddag borta var fatet nästan urättat av hunden. Som tur var hade inte alla ägg ätits upp – många var också gömda på olika ställen i huset – men uppskattningsvis hade ändå ett halvt kilo påskägg verkligen försvunnit, vår beagle hade blivit påskharen. Nu är choklad mycket dåligt för hundar, så det var vi ganska stressade över, hur det skulle sluta. Det verkar som att det bara är den riktiga kakao som är skadlig för hundar, det handlar om ämnet teobromin som till och med kan vara dödligt. Ju renare chokladen är, desto sämre är det. Vit choklad gör ingenting med en hund, eftersom ämnet inte finns där. Lyckligtvis klarade sig vår beagle även den här gången.

Kanske skriver vi boken en dag ändå. För nu har vi börjat med gott mod tillsammans med denna trogna fyrbente Juno, labradoodlen – kanske får hon en dag befordran till kontorshund på Care for Skin.