"Jag vill se det där leendet!"

Det var det första vår guide sa! En vecka på Lanzarote, känna solen och ladda batterierna. Ingen stress, lite lata dagar, vara aktiv, ta ett glas, äta gott eller läsa en bok. En vecka att göra precis vad du känner för. Smaka på våren i förtid – det var målet.

Efter ankomsten till Lanzarote och en dag för att acklimatisera oss, kände vi att det var dags att utforska ön. Vi letade efter en hyrbil, men det visade sig vara omöjligt. Nästan ingen uthyrning var möjlig – på grund av pandemin hade inga nya bilar levererats till ön. Många hyrbilfirmor var därför stängda.

Men vi gav inte upp utan letade efter ett bra alternativ. Att cykla runt ön med elcykel – en rolig utmaning, särskilt i det landskapet. Det visade sig att det utanför strandpromenaden knappt finns några cykelvägar på Lanzarote. Vill du se lite mer och besöka några byar är det 50- och 80-kilometersvägarna som gäller. Som holländare, vana vid fina cykelvägar, kändes det spännande. Skulle vi ta guidad tur? Egentligen inte vår grej – vi föredrar att ge oss ut på egen hand, lista ut allt själva och upptäcka fritt. Men vi tog steget och tillbringade en dag med en grupp människor – kallar dem likasinnade eller ödesgelikar – guidade av ett sportig ung tjej, och utforskade ön tillsammans.

Tequise

Det första Ilse, vår guide, sa var: "Jag vill se det där leendet". Oavsett hur du tar dig upp eller ner för berget, gör det med ett leende. När du ler är du avslappnad. Det skyddar oss från att ramla – och dessutom: "Om du har en rolig dag, har jag det också."

Alla satte på sig cykelhjälmen och sitt bästa leende, beväpnade med ett ordentligt lager SPF50, och dagen började. I kolonn uppför berget, över stora rondeller, längs både smala och bredare vägar, nådde vi efter några timmars cykling det vackra Tequise, den gamla huvudstaden.

Den som känner till Lanzarote är säkert bekant med namnet César Manrique. Konstnär från ön, men för befolkningen var han mer eller mindre öns beskyddare. Hans uppdrag var att genom sina konstnärliga idéer skydda ön mot masturism. Med respekt för naturen och den lokala kulturen – dessa två skulle gå hand i hand när det gällde turismens utveckling. Och att han lyckades med det är ett faktum. Ön domineras än i dag inte av skrikiga reklamskyltar och höga hotell (dessa får vara max 4 våningar höga). Över hela ön är alla hus och byggnader vitmålade med omväxlande bruna, gröna eller blå fönsterbågar – även detta föreskrev han. En autentisk ö som bevarar sin egen kultur, med kärlek och respekt för naturen. Under vår cykeltur över ön fick vi se många av Césars konstverk – nästan varje rondell visar dem med stolthet.

När vi väl anlände till Tequise hade benen blivit tunga, så efter lite stretching tog vi oss nerför berget. Längs fantastiska vulkaniska vyer och de berömda vingårdarna i La Geria kom vi efter ungefär en timmes nedförsbacke tillbaka till havet.

En nedförsbacke låter enkelt, men den som känner mig lite vet att en större hjälte ännu inte är född. Vilken stress som smög sig på mig – gruppen elcyklister släppte bromsen och flög gemensamt som galningar nerför backen, eller i alla fall var det så jag upplevde det. Och jag? Som en genomtänkt liten snigel, ändå i ungefär 25–30 km/h, medan resten tog nedförsbacken i cirka 45 km/h, följde jag mitt eget spår – och framför allt med vår älskliga Ilses uppdrag i bakhuvudet: "Jag vill se det där leendet".

Uppdrag genomfört – vi anlände alla med ett leende längst ner. Tack vare Ilse och hennes team var det en fantastisk dag! Gracias Ilse!!!