Sveriges vackraste by
Efter en rejäl frukost gav vi oss iväg till Pieterburen en sista solig söndag i oktober och startade där med gott mod den första etappen. Vi vandrade genom betesmarker, förbi storslagna lantgårdar som präglar detta landskap, men också genom de charmiga små gamla byar som finns i norra delen av Groningen. Etappen avslutades i Winsum. En rolig liten kuriosa: denna by utsågs 2020 till den vackraste byn i Nederländerna. Som äkta Groningerbo är jag självklart oerhört stolt över det!
Att vandra gör dig både fysiskt och mentalt starkare, och dessutom bygger du relationen med den du är på väg med. Bandet blir starkare, ni ser mer av varandra, och det är något man helt enkelt vill och måste göra tillsammans. Själv upplevde jag det som väldigt fint att inse att när man kommer ur samma bo, som min syster och jag, liknar man varandra mer än man vanligtvis är medveten om. Även när det gäller våra egenheter och quirks, ibland nästan komiskt, som att titta i en spegel och se sig själv.
Italiensk tryffelvalp
Min syster hade tagit med sig sin hund. Ingen vanlig hund precis – det är en Lagotto Romagnolo, det vill säga en italiensk tryffelhund. En vattenhund som i Italien används för att söka tryfflar, men också för jakt. Med sitt exceptionella luktsinne missade hon ingenting längs vägen. Många spår undersöktes och många diken betraktades som ett härligt bad. För att sedan äta hästspillning och, om tillfälle gavs, gärna vältra sig i det också. Illamående försökte min syster förhindra detta, men lansen var redan förlorad när hon hann fram. Nosande fortsatte hon längs rutten som hon i sin entusiasm säkert gick dubbelt.
Vår tryffelhund Bente fick därför massor av uppmärksamhet, vilket ledde till trevliga samtal längs vägen med andra Pieterpad-vandrare, i folkmun kallade: Pieterpatters. Det är alltså vad man heter när man går Pieterpad – en Pieterpatter!
Pieterpatters visar sig vara väldigt trevliga människor – ett eget släkte! Öppna, gärna för ett samtal, i alla åldrar, ibland ensamma men ofta två och två, med eller utan husdjur. Utseendemässigt skiljer de sig ganska mycket. En del går i full mundering med komplett utrustning inklusive regnponcho, medan andra går precis som vilken annan dag som helst – i träningsskor och absolut utan regnponcho.
Med bar rumpa
Vår andra etapp gick från Winsum till staden Groningen med slutpunkt vid Centralstationen, så att vi kunde ta tåget tillbaka till Winsum. Tyvärr var inga serveringsställen öppna längs vägen den här måndagen. Det var en mulen dag och rutten gick nästan uteslutande genom betesmarker. Lite kallt emellanåt, på grund av fukt och vind, men korna och hästarna var oss välsinnade. Längs vägen hälsades vi ständigt hjärtligt med deras råmanden och gnägganden – gott sällskap, med andra ord.
Men så – två kvinnor på vandring, utan några sanitära faciliteter, du anar det. Den här dagen var vi bokstavligen tvungna att blotta bakdelen för att undvika värre. Ibland är valmöjligheterna stora, men den här dagen hade vi inget val – eller åtminstone trodde vi det. I Oostum, halvvägs längs rutten, står på en terp (upphöjning) en gammal liten kyrka med en liten kyrkogård runtomkring. På kyrkans baksida, på utsidan, var det byggt en toalett och om man lämnar dörren öppen (det är nästan ingenmansland, så det går lätt) under "ögonblicket", kan man dessutom njuta av en fantastisk utsikt. Platsen var lite kuslig, men omgivningen vägde upp det mesta.
Stolta över oss själva och självklart Bente nådde vi även slutpunkten för den 2e etappen vid Centralstationen i Groningen. Grunn, we made it! Den härliga varma koppen kaffe smakade som aldrig förr och på tåget tillbaka till Winsum kom vi gemensamt fram till slutsatsen att det hade varit två riktigt trevliga dagar. Vidare mot fortsättningen av Pieterpad.
Pieterpad:
Denna vackra vandringsled startar i Pieterburen (norra Groningen) och går över 26 vandringsetapper genom vårt vackra lilla land ner till den sydligaste punkten, där den avslutas på Sint Pietersberg i Maastricht.
Den skapades av två groningska vandringsväninnor, mellan 1978 och 1983. De inspirerades av en vandring i tyska Schwarzwald och ansåg att det var hög tid att även vårt vackra vandringsland ordentligt sattes på kartan med något liknande.
